Angelus Noir

Skelettbryggor och spänningsleder
Fibervävnad runtom mina muskler
Hårdhet skyddar mjukdelar så ömt
Allt det blod som är min kropp

Hjärnkontor eller elektrisk impulsdiktator
Min vilja sköts per automatik
Ett passivt motstånd för varje bakterie
Och osynlig gäst i min tarmkulturs gallerior

Svettfunktion och läderskrudshud
Nödvändighet i naturmaskin
Biologiskt vacker perfektionist
Fort innan döden tar sin del

Vem kunde ana att det kan vara så kallt i Maj?
När det inte ligger i himlavalvets vindar,
Eller ens i nyligen lösrunnet frostvatten.

När det som verkligen blåser,
Surrar ihåligt och stör,
Är en plats där solljus och korta shorts,
Inte värmer.
Inte längre.
Inte mer.
Inte ens med mjukglass.

Det skriker efter sockervindar,
Temperatur två komma noll,
Solbrända armar, grillar och gitarrer,
En trasig stol i sandsommarvärmen,
Radio med irriterande klämkäck sommarhit.

Ljumma kvällar med svettigt uppsåt,
Någons hand i min hand,
Och en värme som får mig att glömma,
Att snart,
Är isvinter åter här med kalla grepp,
Och frusna näsor som blir så röda,
Som solbrända armar,
Nästa sommar.

Väck mig, någon.
Väck mig i Augusti.

Det är svårt att möta blicken

på den som inte alls förstår

hur vacker hon faktiskt är.

Den perfekta lögnen är den du själv tror på
som du sväljer, hull och hår
långt ner i halsen
välkommen inombords
till en brantare plats
så mer lik snårskogsmara
än hudens mjuka slättlandskap

Du är erfaren i svekens värld
luttrad och välsmord
effektiv misstromaskin
för du *kan* ju lögner – för fan,
och tvivel har vi alltid gott om
det är ingen brist på socialavsikt
bara lite brist på självinsikt

För vem har tid att stå utanför sig själv
och blicka in fast ändå ut
stirra in i dubbla spegelväggar
med risk att se självhat
i dubbel mening?

Det största sveket av dem alla,
är kanske att när vi ljuger för den vi älskar
ljuger vi också för oss själva
och bit för bit för bit
bygger vi vårt lögnarsvek

… jo, det är faktiskt helt seriöst…
Alla människor har minst sju ovanor;
Men inte mer än fyrtioåtta.

“Neither skill nor art will save you when an angel pisses into your flintlock.”

– Fredrik den Store (av Preussen)

Jag behöver en plats att falla isär
kan du sätta ihop bitarna av mig?
Till bilden av en lycklig man
som inte är så sorgbiten
som inte behöver konstgjord andning
eller handpusslas så omsorgsfullt
hela jävla tiden

Kan du hela mig – kan du vara läkekonstens mirakel?
Kan du lära mina organ att jobba *med* mig
istället för emot mig?

Mitt problem är att jag är en trasig soppåse
strör delar av mig själv överallt
lite här
lite där
med suräcklig ruttgeggig vätska som sipprar ut
och sölar ner ytan på dina välstädade golv
tills du har städat färdigt med mig
och inser att sådana som jag
vi blir aldrig riktigt ren

Skiten där vi föddes sitter
huden är garvad och lagren är många
jag skrubbar, frenetiskt
faktiskt nästan varje dag
Men inombords blir jag aldrig så blank
som ditt välstädade ikealiv
på avbetalning

Väldigt gammal dikt från unga år.
Temat är sex, ångest, saknad och
en liten liten kakbit av längtan..

Jag dansar
för att glömma min kropp;
Jag präglar
hud mot hud som en fuktig stämpel
för att gömma min kropp
i din

Jag uppvaktar
för att du ska ta mig;
och jag ska ta dig
så oskyldigt

När allt som behövs
är en blick
och ett kontrakt;
Om att glömma våra kroppar
och gömma våra skal
där ingen kan hitta dem

Jag dansar
för att inte bli sedd;
Jag präglar
för att inte bli rörd;
När allt jag bara vill
är att glömma mig
i dig

She spun me as threads between her fingers
and I twirled, danced, willingly
to every inch of that thin skillful hand
For my faint heart imagined
even for but a slippery moment
that she was there to weave

… är min favoritdikt, alla kategorier. Den har
alltid talat till mig och jag läser den ofta. Magiska
rader om livets stora mysterium – mörk, cynisk
och samtidigt naiv lojalitet och kärlek…

I am the Dark Cavalier; I am the Last Lover:
My arms shall welcome you when other arms are tired;
I stand to wait for you, patient in the darkness,
Offering forgetfulness of all that you desired.

I ask no merriment, no pretense of gladness,
I can love heavy lids and lips without their rose;
Though you are sorrowful you will not weary me;
I will not go from you when all the tired world goes.

I am the Dark Cavalier; I am the Last Lover;
I promise faithfulness no other lips may keep;
Safe in my bridal place, comforted by darkness,
You shall lie happily, smiling in your sleep.

– Margaret Widdemer