Fyndade idag igen på RK. Jag börjar bli mer och mer vänligt inställt till att äga behållare eller förvaringsutrymmen av det mindre slaget.
En otroligt fin liten ask i hexagon-format med snyggt motiv av en fågel. Kanske en duva, kråka eller korp? Som synes är den inte stor, men får redan bära på några betydelsefulla föremål. Tjugo spänn betalade jag i alla fall för skönheten, och nu är vi kära. Bilderna gör tyvärr inte asken rättvisa på en fläck. Det är en sån där “see it to believe it”-grej. Ni som vet min adress är välkomna förbi för en titt eller ta en bild på brudparet.
Jag är i ett tillstånd av mild shock och kardiovaskulär kräkreflex. Hur fan får man göra såhär? Vi visste alla att det spritter till lite extra i guldbyxorna på Hollywood när det hägrar vinst – ett sådant säkert kort verkar vara att göra remakes av såväl japanska skräckfilmer (för amerikaner är det tydligen skadligt att läsa mer än minimalt nödvändigt) som gamla klassiker. Denna gång är det Karate Kid från 1984 som hamnat i kapitalistkanonen – ni vet, den med Mr. Miyagi och hans världsberömda träningstekniker… Wax on… wax off…
Det finns saker som luktar illa här, och det är inte jag mina vänner (duschar regelbundet). För det första – låt de döda vila i frid, de är kult och klassiker just för att de *var* bra (eller så ruskigt dåliga att de blev bra till slut), och alla pengar i världen kan inte rädda en uppsvälld, ful imitation. För det andra – skall man göra en film om kampsport så är det viktigt att värna om sin publiks förtroende och att man verkli-… …. … vänta nu, Beijing? Kina?! Jag trodde detta handlade om Karate, varför är vi inte på Osaka i Japa… … KUNG FU?!?! Sa Jackie Chan just vad jag *tror* att han sa? Han sa det inte, va? Det måste bara ha varit jag… vi spolar tillbaka hörni…
Jackie Chan – “I will teach you Kung Fu!”
Håll för fan. Stanna pressarna. Ok, ok… *suck* var ska vi börja… …. HUR I HELA JÖSSEMAJAKRÖSAPETTERS AVTRÄDESGROP kan man göra en film som heter Karate Kid men handlar om en helt annan kampsport?!
Kung-Fu är inte Karate. Karate är inte Kung-fu. Det förstnämnda i det förstnämnda är från Kina, det andra i det andranämnda är från Japan. Skillnaden kan verka obetydlig men för f.d. kampfantaster är det ungefär som att säga att det inte är någon skillnad på bil och flyg. Vit eller mörk choklad. En smäll i huvudet eller en spark i röven.
Vilket för övrigt är vad filmbolaget förtjänar – för det är inte illa nog att filmen verkar kass i sig, i stora delar av världen har man faktiskt fattat det väsentliga och döpt om filmen till “Kung-Fu Kid” eller liknande. Men naturligtvis inte i USA. Envishet, oförstånd eller bara nonchalans? I deras försvar är det väl svårt att höra om man har öronen fulla av dollarsedlar…
Som gammal utövare av de ärbara tusenåriga kinesiska traditionerna får jag en dålig smak i munnen av denna film. Inte ens fightingsekvenserna är särskilt bra; kan jag med mina 6 – 7 år av erfarenhet se bristerna har man inte lagt ner särskilt mycket tid på koreografi och duktiga tränare. Sällsynt med tanke på att Jackie Chan faktiskt är en av de bättre i branschen stuntmässigt, sin potatisgubbe-humor till trots.
Var finns soptunnorna från PLUS när man behöver dem?
Att vara besatt av något ses allmänt som någonting dåligt. Själv skulle jag hävda tvärtom – besatthet är en av de kritiska ingredienserna i genialitet och framgång. Det är bara de maniska jävlarna eller tursamma idioter som når riktig framgång. Helst ska man dö ung också. I alla fall; min besatthet av auktionssajten Tradera har resulterat i ännu ett fynd;
Läcker klocka med nitar, läder, pistolkulor och framförallt en tvättäkta pirat i urtavlan. Det finns tydligen en modell med svart urtavla, men ingen som auktionerades ut. Jag är ändå väldigt nöjd och kommer sova gott inatt, drömmandes om vältajmade äventyr på de sju haven.
